Du är mänsklig
Det är OKEJ att göra fel. DU är mänsklig, precis som jag.
Bloggvärlden... jag blir RÄDD för ordet, jag vill inte gå in i den stora bloggvärlden. Jag skulle aldrig palla det. Jag vill bli känd inom ridsportsvärlden, INTE bloggvärlden. Jag skulle inte vilja vara känd för att just det inlägget kommer handla om: Folk letar fel.
Folk letar fel ut och in på alla de stora bloggare. De letar imellan raderna på texterna, allt för att hitta ett fel de kan kommentera eller skicka in till en skvallerblogg. Men bloggarna är ju lika mänskliga som de som sitter och letar fel? Jag har också fått många kränkade kommentarer, men jag är mänsklig jag med.
Jag är inte lika duktig som Roffe, jag är 13 år. Men som tur händer dessa kommentarer inte allt för ofta, men ibland dyker de upp och pekar ut fel.
Fel letas hit och dit, ut och in, fram och tillbaka, allt för dessa fel. Leta efter det dom gör RÄTT istället. Hylla dom istället för att peka ut dom. Visst, jag har också sagt "Hur sitter hon?" eller pekat ut ett fel. För jag är mänsklig. Men jag sitter inte och kommenterar det och sen går och lägger mig med ett leende på läpparna. Jag är inte sån person. För tänk om de var jag som satt där och fick denna kommentaren och sedan går och lägger mig med tårarna rinnandes. Det är inte okej däremot.
Det är vi som gör bloggvärlden till en mobbningsplats, det är inte okej.
Rosettplockare
Är rosetterna det viktigaste ryttare tänker på? Är det värt att utsätta sig och både ponnyns risk bara för en liten rosett?
Det är inte rosetten som avgör hur bra rundan var eller hur bra DU är. Rosett är inget man ska jaga. Gå och köp en på Hööks istället för att rida som en dåre. För hur viktig är rosetten egentligen? Fine, det är kul att få en rosett, men är det inte roligare att DU är stolt över rundan och inte över rosetten?
Jag har inget behov av någon rosett, det är bara ett plus i kanten som kommer när man förtjänar det. Det är inget som man ska jaga, det är någonting som kommer. Jag och Magic hade inte vunnit det första året, men det kom när vi hade förtjänat det, 1,5 år senare. Men red jag som en dåre? NEJ. Vi har inte vunnit särskilt mycket, för jag väljer att få en bra runda som jag är stolt över istället för att få den blågula rosetten så jag kan vara stolt över den.
Jag blir lite trött på folk som skriver i annonser, "En riktig rosettplockare, kommer en med en rosett varje gång!". Jaha? Då kan man ju tänka på hur ryttaren rider.. Är det rosetten som sätter värdet på hur bra hästen är eller vadå? Jag skulle ALDRIG skriva ut så i annonsen. För det angår inte nästa ryttare än då om tidigare ryttaren har tagit 2762328 blågula rosetter. Det behöver inte betyda att hästen kan gå SM.
Jag tänker inte rida som en dåre i en LB, för det är inte där vi ska visa vad vi går för. Rosetterna kommer sedan, när DU har förtjänat det!
Första vinsten, oktober 2011.
Tålamod?
Caroline (hon som jag tränade för i söndags) sa såhär på träningen:
- Herregud vilket tålamod du måste ha Alexandra att sitta och rida henne varje dag! Det är inte många i din ålder som har det tålamodet.
Jag har inget bra tålamod alls, inte ett enda. Laddar datorn lite för segt eller mobilen, då vill jag kasta den i backen haha.. Men varför har jag då så mycket tålamod när jag sitter på Magic.. ?
Men det är något med Magic som får mig att fortsätta kämpa, det har jag gjort i över 2 år nu. Jag har aldrig gett upp för henne. Jag ska kämpa för henne föralltid. Det är något som får mig att jag kan sitta där i 1 timme bara för att LÖSGÖRA henne. För det är så lång tid det tar. Hon har aldrig varit FEI-hästen i dressyr, aldrig den som kan göra perfekta slutor, aldrig den som trampar under sig. Men ändå sitter jag på henne och har hur mycket tålamod som helst, jag väljer att kämpa för HENNE. Inte för mig själv, utan för henne. På träningen såg jag från marken när Caroline satt upp och red henne att hon kan om hon vill. Då trampade hon under sig och såg ut som alla andra, alla andra som går i form i varenda steg.
Jag har använt mig av en graman EN gång under 2 år, och det var typ i 20 min. Jag använder martingal vardagligen och det räknas ju också som en hjälptygel men jag har aldrig annars använt en annan hjälptygel på henne. Jag fattar inte själv hur jag orkat att sitta där på henne nästintill varje dag i 2 år och ändå behållt tålamodet. Tålamodet som jag inte egentligen har.
Magic är den mest speciella hästen jag haft, hon är den mest personliga också. Hon är inte som alla andra, hon är inte som en häst. Hon är som min bästa vän, på riktigt. Hon förstår mig bättre än alla andra. Därför kommer jag aldrig kunna sälja henne. Hon ger sånt stort avtryck. Jag har hållt fast vid henne dessa år och aldrig slutat kämpa för HENNE. Alla andra som rider en perfekt sluta, där kommer jag på min galenpanna som varken kan gå i form eller är kontrollerbar. För så har det varit. Men att första gången jag satt upp på henne, redan från skritten på provridningen, jag sken upp och sa till mamma. - Jag vill ha henne. Jag hade bestämt mig, även fast hon vägrade på ett hinder på provridningen, även fast hon inte kunde ridas i form, så hade jag bestämt mig. Det är nog därför VI hör ihop.
Detta blev en luddig text som egentligen skulle handla om mitt tålamod, haha..
Men med rätt ryttare kommer Magic vara i toppen, på SM, kanske inte med mig, men en dag iallafall. Hon har viljan och kapaciteten, bara modet fattas... En dag kommer hon också vara som alla andra, men tills dess kommer vi nog vara ganska udda ;) Och udda är inte fel.
Variation
Jag rider ju inte ut sådär 33 gånger i veckan. Men det är för att vi har en bana också, har man bara en paddock kan man inte sitta där 6 dagar i veckan och trimma. Det funkar inte. Banan ser jag som att "rida ut", inte rida ut på det sättet. Men på banan kan man konditionsträna, sträcka ut hästarna i galopp och annat. Det är mycket bättre träning än om jag rider ut och konditionsträning.
Men klart jag rider ut också, på vintern gör jag det väldigt ofta. Nu på hösten blir det mindre eftersom det är så blött i skogarna, för här i Värmland är det skogar åt både höger och vänster håll haha.. Iallafall hos oss så då kan man ju inte rida ut lika ofta när det är så blött. Eftersom banan är rätt så torr då väljer jag hellre att rida där.
Men jag är väldigt noga med variera hästarnas träning, aldrig jag sitter 5-6 dagar i veckan och rider i en paddock. Tillslut tappar hästarna lusten att arbeta.
Magic är ju alltid glad och har bjudning av sig själv och svår att tappa lusten, men för henne är det också viktigt. För när hon tappar lite lusten börjar hon tjaffsa och greja. Jag lägger upp mitt schema med så lite paddock som möjligt, minst en dag där jag rider dressyr, trimmar igenom henne. En dag för hoppning och en dag för bommar eller liknande. Kan bli mer om det är för blött på banan, inte mer än 4 dagar MAX rider jag i en paddock. Resten av dagarna som blir kvar rider jag antingen på banan och få henne tycka det är superkul eller så rider jag ut.
Det är viktigt med variation för hästen, annars tappar den somsagt lusten att arbeta och jag tror ryttaren gör det också. :)
Finast behöver inte vara alltid bäst
Detta inlägget blir nog lite av allting men ska försöka att hålla mig till ämnet. Magic är en sådan häst folk stör sig på, hon går inte som alla andra, hon går inte som en dressyrhäst. Men ändå ska hon behöva bli kallad att hon inte kan någonting. Lika är bäst, är man lite udda är det fel....
Dags att fatta att hästar som kan ingenting inte rids. Magic är en svår häst, det är inte lätt att sitta perfekt på henne, djupt ner i sadeln och bara rida runt på min 300.000 kr häst som har hoppat internationellt och kan piaff och passage och hoppar 1,90. Så är hon inte. Jag ljuger om jag säger att det varit lätt. Magic är en jättepersonlig häst. Hon är skygg av sig, känner hon inte människan, så blir hon rädd. Hon måste lita på en. Men hon är tuff i ridningen och det är mycket häst i ett sån liten kropp. Jag är bara 13 år, jag är inte heller fullärd. Jag kan inte sitta som Roffe eller Patrik Kittel i sadeln.
Jag försöker så gott jag kan, igår på ridpasset var jag bara mjuk i handen och saktade av istället för att byta galopp i ett galoppombyte då hon blir studsig då. Hon är väldigt känslig, därför blir det svårt i hoppningen också. Hon kan, men vi är inte där än.
Jag har ingen häst som har vunnit SM 66 gånger, jag har en galen ponny som varken går i form eller är kontrollerbar ibland. Och jag är stolt över oss att vi kommit såhär långt. Punkt.
Konkurrans och avundsjuka
Detta inlägget kommer handla om vår kända bloggvärld, ridsportbloggvärld blandannat.
Det finns en anledning varför det är så få som det är som räcker ända fram i bloggvärlden. Det skapas tusentals bloggar varje dag. Vissa bloggar för att det är kul och skiter i statistiken, andra bloggar för att bli störst och vissa provocerar för att få läsare. Alla gör olika.
I ridsportsbloggvärlden handlar de flesta om samma saker, med fokus på hästen blir det lätt samma inlägg på alla dessa tusentals hästbloggar. Man vill ha läsare, man vill också bli störst som Nellie Berntsson (inte alla vill det jag vet), men det finns en anledning varför just hon eller Linn Olsson med flera är stora. De bloggarna handlar precis om samma saker som vilken random hästblogg som helst. Om deras liv, deras hästar, utrustning osv. Så varför är det just de som har blivit stora? Inte ens de kan svara på den, de kan sättas ett avtryck på läsaren. Antingen stör läsarna på bloggens "huvudperson" = statistik eller så bara gillar de bloggen. Ingen vet - det är bara läsarna som avgör.
Avundsjuka att just de har blivit stora finns också bland läsare, det är där alla elaka kommentarer som anonym kommer fram. Det är där bloggarna blir knuffade, men det är också där de ställer sig upp igen och blir starkare och stadigare. Så är det i bloggvärlden, ger man sig in i leken får man leken tåla. För hela bloggvärlden och internet överhuvudtaget är en stor mobbningsplats. Det är lättare att skriva med anonym "Du är dum i huvudet" än att säga det face to face. Bara ett klick, easy.
Bloggar konkurreras bland andra bloggar, den är bättre än den osv. Men på hästbloggar handlar ju nästintill alla tusentals hästbloggar om samma sak - hästar. So whats the problem? Det handlar om dagens ridpass, utrustning, hästar och allt. Ändå ställer vi fortfarande frågan - Varför blev hon/han känd med inte jag? Hästbloggar och ridsportbloggvärlden skriver samma inlägg. Vissa med mer känsla, andra inte. Vi behåller samma ämne. Det finns somsagt en anledning varför inte alla är kända. Det finns något bakom det som alla ännu inte upptäckt än.
Jag bloggar om hästar, mitt liv och utrustning som precis lika vanlig hästbloggare i Sverige som andra. Varför är då inte jag känd som hon/han? Hon gör ju samma sak? Vissa ger mer avtryck på läsarna, alla kan inte vara kända. Det är inte bloggarna som bestämmer om de ska bli kända eller inte, det är DU som läser. Störig eller inte, ni fortsätter läsa ändå.
Bli inte avundsjuka för att hon eller han är känd, det är inte många som är riktigt kända, det finns en anledning till det.
Håller du med mig eller är jag helt ute och cyklar? Uttryck din åsikt :)
Sverige sverige sucksuck
Amen snälla ridsportsverige, HUR GAMLA ÄR NI? Man sitter inte och MORDHOTAR folk, även om det är självaste Nellie Berntsson som råkat ut för detta, hade det varit någon annan skulle de inte hotat överdomaren.
Jag är inte på någon sida, jag tycker också överdomaren gjorde fel. MEN ska det bli någon slags debatt om detta, NELLIE och hennes familj tar detta själva med Svenska ridsportsförbundet. Det behöver inte ha Nellielovers småungar som sitter och mordhotar henne. Vad gör det saken bättre?
Nä, usch och skäms på er. Nellie är som alla andra, inte behöver man mordhota den som utsätter henne för grejen. Om hon hade varit mobbad tillexempel av en mobbare, hade ni (de som mordhotat) suttit och mordhotat henne/honom?
INGEN SKA behöva bli mordhotad, och inte för en SÅNHÄR grej. Skärp er OCH överdomaren.
suck.
Fint med en viss utrustning
Det jag stör mig enormt på är folk som sätter på TEX martingal bara för att det ser proffsigt eller fint ut. Martingal är en hjälptygel, lika som graman, snodd osv.
Det ska inte vara där för att det ser snyggare ut utan för att hjälpa. När jag var liten tyckte jag pessoabett såg proffsigt ut, älskade att rida det på tränsen när jag ritade. Älskade det, det såg jätteproffsigt och coolt ut. Sen när jag blev äldre kom jag på att det kanske inte såg så proffsigt ut ändå ;)
Nu kom vi in på bett, sätt inte på ett pelham tex bara för att det ser proffsigt ut. Stör mig också på folk som har ALLDEDES för mycket utrustning på hästen, framförallt i hoppningen. Liksom hur roligt är det för hästen att springa runt med flera ONÖDIGA kilon + ryttaren bara för att man tycker det ser snyggt ut.
Svar på tal
Liza
Har en fråga som ni gärna får svara på i ett inlägg helst!
Tycker ni att det är viktigt med märkessaker? Har ni mycket från tex Hv Polo, JW, Kingsland, Pikeur, och andra märken? Svara jätte gärna! :)
// Liza
p.s Älskar bloggen <3
Hej! Nej märken är inte det viktigaste man kan få. Kanske verkar en såndär märkessnobb ;) haha nejmen klart man dras med till märken. De gör man ju i alla sporter? Såklart man vill ha de dyraste fotbollsskorna eller dyraste skidorna tex. Samma sak är det i ridningen.
Men egentligen är i de flesta fall märkesgrejerna inte så mycket bättre än andra. Sen det där med märkenutrustning som alla kallar det, all utrustning har ett märke, Hööks har ett märke = märkesutrustning?
Hööks tex, finns folk som kallar det"omärkessaker" , om man går in på en sportaffär så är det ju märken överallt, sen är det tydligen annorlunda i ridsportsaffär, i vissa affärer är det märken och andra inte. Ehm?
Jag tycker det är snarare GRYMT med nån som går in på en SM-bana utan märkesutrustning, man behöver inte en Samshield hjälm, animo kavaj, animo ridbyxor eller De Niro stövlar för att komma till SM. Men 99% av startfältet är det märken överallt. Jag älskar "märken", yes de gör jag. Jag ska inte ljuga och säga att jag aldrig skulle vilja ha nått märke på mig bara för att verka bättre. Nej man blir inte bättre med märken på sig. Men har man råd med 5 ponnys så har man råd med lite märkesutrustning.
Jag tror inte att jag är bäst i världen för att jag har ett HV Polo schabrak eller Veredus skydd. Jag blir ju inte precis bättre med märken?
Men det är nog själva MÄRKESUTRUSTNING som drar oss till det- Vi drömmer om en hjälm för 10.000 (bara ett exempel), eller stövlar för 6000. Bara att ha det får oss verka bättre. Men de stämmer ju inte? Vi påverkas så mycket av det, viskningar hit och dit om att inte den har en märkeshjälm. Är det så världen är påväg?
Ridsporten är den dyraste sporten, nu ska man ha utrustning för 50.000 också. Annars är man dåligare än de andra. Då ska man känna sig dålig.
ÄR DET VIKTIGT MED MÄRKESUTRUSTNING TYCKER NI?
Mål
Jag funderar på hur höga mål man ska sätta egentligen, de är många som funderar på det. Vilka mål ska man sätta? Vilka mål kan jag nå?
Jag har mål som jag VET att vi kommer klara, men också mål som är inte omöjliga men vi är inte där än.
Målen behöver inte vara att tävla en särskild höjd i hoppning eller uppnå en viss procent i dressyr, utan de kan vara i hagen, i stallet, en själv, hemma eller när man rider ut. Målen ser annorlundare ut för en ryttare som rider EM än en som går på ridskola. Men båda vill uppnå sina mål. Alla har ett mål, alla skriver inte ner dom, men de sitter i huvudet.
Jag har som mål att få loss vänstersidan både hemma och i hoppningen, men även att kvala Msv B och få fina rundor i LA. Det sista där, vet jag att vi kommer klara, kanske inte idag, kanske inte imorgon, kanske inte nästa månad, men någon gång.
Men de som rider på tex ridskola eller tävlar inte alls har kanske istället att komma ut och tävla som mål. Jag vill uppnå mina mål precis som dom. De som rider EM vill uppnå sina mål precis som jag.
Men ska man sätta mål på det omöjliga eller det möjliga?
Alla kan inte rida OS, men ändå så är det ett mål för vissa. Men ändå är det inte omöjligt.
Sen är de klart att alla har olika hästar och olika nivåer, alla kan inte rida EM, alla kan inte rida OS, alla kan inte rida SM. Thats life.
Genom att sikta på det omöjliga, når man högsta graden av det möjliga.
VAD HAR NI FÖR MÅL?
Min åsikt om skydd i hagen
Ska säga vad jag tycker om att ha skydd i hagen eller boots, täcke på sommaren (trots det är 25+) osv osv.
Enligt min åsikt är det OKEJ att ha det första gången några hästar tex släppts ihop på sommarbete. Då är det bra att ha skydd ifall de börjar sparkas och hålla på.
Och undantag om hästen trampar av sig skorna, då kan man ha boots på. Det är okej.
Men annars är det så onödigt, snälla, låt hästarna få vara HÄSTAR! De är inte gjorda av porslin, men vissa tror det.
Sen att ha täcke på sommaren (när det inte regnar), undantag när det regnar såklart och flugtäcke MEN annars bara för att dom ska vara varma tex. ?
Stackars häst säger jag då isåfall. Tänk att ha täcke när det är 30+ ute och solen steker, bara för att ägaren ska slippa borsta tex.
VAD TYCKER NI OM DETTA? Är det okej att ha täcke när det är 30 grader och skydd + boots i hagen?
Lagtävlingar
Jag tycker det är superkul att tävla i lag, fast jag hatar pressen.
.
Pressen avgör nog mycket, speciellt när man kommer upp till div 1, då är det vinna eller försvinna, komma upp till eliten eller inte liksom. Därför blir det lätt att det inte finns denna gemensamma lagkänslan som i div 3 och div 2.
.
När jag tävlade div 3 2008 (?) så hade ALLA 24 (tror jag, kanske mer ;)) lag som var med en varsin hejaklack. Men när jag tävlade div 1 första gången 2010 så saknades det lagkänslan och hejaklack.
.
Väldigt sorgligt att det blir sådär. Lagtävlingar ska vara att man gör det tillsammans, man representerar sin klubb och kämpar TILLSAMMANS. Men när man kommer upp till div 1 (av egen efarenhet) blir allt borta, poofff.
.
Men när jag var på Strömsholm i helgen, då fanns den där lagkänslan där för Lag-SM, är de då den dyker upp igen? När man är på högsta divisionen?
.
Hur är det för er där ni bor?
On strömsholm
