Mina ögon kan tindra, mina läppar kan le, men sorgen kan ingen se..
Jag älskar er, vi möts igen <3
Historian om Simberg Singoalla
Simberg Singoalla (E: Simberg Hobnob) även kallad Sarja köpte vi en vinter 2008. När det var som snöigast och dystert.
Provridningen hoppade jag 1 m oxer på henne, hade aldrig i hela livet hoppat så högt, det var ett steg bara för mig, 9 år gammal.
Varför fastna vi då för denna lillla welshponny på 128 cm? Stammen var ingen fel på och hon hade blivit guldbelöndad på utställningar. Om inte hoppningen skulle funka kunde hon gå till avel. Så vi köpte henne för 30 000kr. Hon hade gått knappt en LB.
Historian börjar redan på första ridpasset, där hon bockade av mig. Vi fick panik, vad hade vi köpt en galenponny till en 9-åring som inte gör något än bockar? Ridpassen och månaderna fortsatte utan resultat. Flög av varje ridpass. Jag var så rädd men jag red ändå. Jag tappade luften många gånger och blev räddare och räddare för varje dag på henne.
Hon kunde hoppa, det visste vi. Hon hoppade hus över hinderna, jag hängde knappt med. Hoppkapaciteten fanns där inne, det gällde bara att få allt där "ute" att funka.
Kan säga att hon var elak i all hantering. Det gick inte att klippa henne, det gick inte att sko henne, hon högg och stegrade i boxen. I hagen var det omöjligt att gå in, då kom hon rusandes och högg.
Så den första tiden var verkligen inte lätt för mig. Vi kämpade på, jag tyckte ju om henne innerst inne, bara att hon var så fruktansvärt elak - hon skulle bara få av mig.
Vi kollade upp ryggen, det visade sig att hon haft en för stor sadel på sig hos förra ryttaren, så vi köpte en ny. Dock blev inte bockningen eller allting bättre med en ny sadel. Så, det var inte därför hon bockade. Nehej, tänkte vi. Vi testade att rida med bakbensskydd som förra ryttaren hade gjort, det slutade i katastrof, hon bockade och sparkade dubbelt så mycket för att få av dom. Okej, av med dom då.
I början av vintern 2009 tränade vi för en ny tränare, första lektionen skämdes jag över min lilla vildhäst som rusade runt, skenade och bockade av mig 2 ggr under lektionen. Ingen vidare stjärnponny direkt. Men min tränare såg hennes innerst inre och sa "Hon kommer vinna mycket, men inte idag, inte imorgon, inte nästa månad" Vi fortsatte att träna för henne, mycket blod, svett och tårar blandades under dessa ridpassen. En gång jag skulle träna, poff så bockade hon inte. Tänkte, men vänta nu hänger jag inte med här? Hon bockade aldrig mer sen dess, bara glädjebockningar.
Så var det ena problemet löst. Men hon skenade fortfarande och var omöjlig att bromsa, men en dag i mars 2009 startade vi iallafall våran första lokala hopptävling. Vi skenade runt banan, folk tyckte säkert vi var helt galna. Det var av ren tur vi stod oskadda på benen efter ritterna. Hon hoppade, hängde med benen trots hon sprang i 150 km/h.
Andra tävlingen i april var en katastrof där med, vi skenade runt banan, folk hade fått ögon på oss, galna ekipaget.
De stod och viskade när jag red. Men jaja, finast tyckte jag hon var fortfarande ändå. Jag fick lägga en volt för det gick så fort. SÅ fort gick det. Annars var hon varenda gång felfri på hinder.
Tredje tävlingen var i maj, på en liten utebana. Vi hade tränat ordentligt med lydnaden och de funkade riktigt bra. Vi fick våran första vinst där och red våran första stilhoppning och kom 5:a. 5:a med den ponnyn är sjukt bra. Det gick dock fortfarande lite fort men jag hade kontroll nu!
Vi startade flera tävlingar under 2009, debuterade LB, vann våran första regionala LB, vann lite till och placerade oss här och där. Startade vår första LA vilket som jag förstörde. Men det är en annan historia.
Vi startade LA under vintern 2010 som vi dubbelnollade. Träningen hade gett resultat. Den galna vildponnyn var borta och den fina stjärnhästen hade kommit fram. Men allting bra blir dåligt tillslut..
I april 2010 startade vi Div 1, en LB var det då. Hon stoppade ut sig. Det var verkligen inte likt henne. Hon hade ALDRIG stoppat på tävling (bara när jag ställt till det 2 ggr) och nu kom vi i ett bra läge också. Vi åkte in till kliniken och kollade. En halv grad halt, ingenting nästan. Men hon haltade, hon fick vila ett tag, sen satte jag igång henne igen. Gick ett ridpass, halt igen. Jaha, in och kollade igen, visade att hon hade fått fång.
Fång visste jag vad det kan innebära , så jag var livrädd. 3 veckors boxvila blev det - i full tävlingskondition som slutade med kolik också. Hon hade tillslut fått en rotation i hovkapseln, fanns inget mer än att göra. Den 7 juni 2010 fick Simberg Singoalla somna in, 10 år gammal.
Jag gråter än idag för detta, hon hade gått SM, jag lovar. Hon kunde så mycket mer. Om hon hade bara hunnit visa det. Denna ponnyn hade gått långt och längre och längre. Fina Sarja.
Med min historia menar jag mest att det GÅR att köpa en ponny för 30.000kr om bara viljan finns där. Man behöver ingen 200.000kr häst för att ta sig till SM.
Hon hade gått från att vara världens elakaste i all hantering till hur snäll som helst i all hantering. Från ingenting till STJÄRNA. Hon var en riktig drömponny på slutet och folk berömde henne hela tiden.
Sista tävlingen tillsammans.
Dubbelnolla i LB+5 + LA.
Vi kämpade och vi lyckades. Never give up. Är så glad att jag aldrig gav upp för henne.
